"Men om hon klarar av att berätta, så är världen skyldig att lyssna"

En artikel från DN. Uppmärksammar den inte av något makabert och tragiskt sensationssyfte utan för att så här ser vardagen ut för andra kvinnor och det är viktigt att så många som möjligt vet om det. Nä jag har inga ord för vad jag tycker. Skäms över att vara människa

Längst in i Rebecca Masika Katsuvas enkla trähus finns ett trångt, litet rum som hon kallar för Lyssnarrummet. Här delar den 41-åriga fyrabarnsmamman med sig av sin historia till våldtagna kvinnor som söker hennes hjälp, och låter dem berätta vad de varit med om.

I krigets östra Kongo är våldtäkt och sexuellt våld mot kvinnor vardag. Varje gång striderna blossar upp, som med rebelledaren Laurent Nkundas offensiv de senaste månaderna, utsätts allt fler av regionens kvinnor för övergrepp. Det finns inga exakta siffror på hur många som drabbats, men offren räknas i tiotusentals. Till de skyldiga hör samtliga stridande parter.

Rebeccas egen historia är så oerhört brutal och otäck att den är svår att höra på. Men om hon klarar av att berätta, så är världen skyldig att lyssna.

Första gången hon våldtogs var den 29:e oktober 1998, av en grupp rebellsoldater som först knivmördade och styckade hennes make.

- Hela rummet var fullt av blod. De tvingade mig att samla ihop bitarna av min mans kropp, och sade åt mig att lägga mig ovanpå dem. Sedan började de våldta mig, allihop. Jag räknade till tolv män. Jag hörde hur mina döttrar (15 och 13 år gamla) skrek inne i ett annat rum. De skrek "du dödar oss", "du gör oss illa". De blev också våldtagna. Sedan svimmade jag, berättar Rebecca.

Länge var hon så traumatiserad att hon inte mindes vad som hänt, inte förstod att maken var borta. De båda döttrarna blev gravida vid övergreppen, och först kort innan det var dags för dem att föda började Rebecca inse vad som skett. Då hade hon jagats bort från sitt hem av makens släktingar, och hon hade svåra skador i underlivet från våldtäkten.

- Jag insåg att något var svullet i underlivet, och det var min livmoder som lossnat. Det kom ut blod hela tiden och det stank. Jag kunde inte sitta med andra människor därför att jag luktade så illa och flugorna följde mig överallt.

Rösten spricker flera gånger, och Rebecca tummar under samtalet ständigt på en sjal hon bär om halsen. När hon berättar om hur hon fick hjälp av en kvinnoorganisation, SFVS, att ta sig till sjukhus för operation tränger tårarna fram.

- De tog ut allting och jag är helt tom inuti, säger hon genom snyftningarna.

Stödet från organisationen blev en vändpunkt, och Rebecca beslöt sig för att själv hjälpa andra våldtäktsoffer. I dagens östra Kongo är det dock en riskfylld verksamhet. Flera kvinnor som talat öppet om övergreppen och som arbetar för nationell och internationell uppmärksamhet kring brotten har utsatts för trakasserier av stridande parter.

- När jag skulle gå upp i bergen för att söka upp andra våldtäktsoffer tog Nkundas soldater mig igen. De sparkade mig och våldtog mig. Det var i juli i år. Efter att den sista av dem, den femte, våldtagit mig, spottade han i min vagina och sade att jag inte är som andra kvinnor, att jag har en tom mage. Sedan sparkade han in sin fot i min slida och vred och vickade på den, och jag grät, berättar Rebecca.

Under de senaste striderna kom Nkundas soldater också och plundrade Rebeccas hus och hotade henne till livet om hon fortsätter att anklaga rebellerna för sexuella övergrepp. Hon blev så rädd att hon grävde ner all dokumentation hon har om övergreppen i ett hål i marken.

- De sade att de skulle komma tillbaka för att våldta mig i munnen, våldta mig i öronen, våldta mig i näsan och överallt, för att se om jag överlever.

- Jag är så skadad att jag börjat bära kniv med mig när jag är ute och går, redo att döda vilken soldat som helst, vem som helst av Nkundas soldater, för vad de gjort mot mig. Jag har ingen livmoder i dag. Jag är inte längre kvinna, säger hon.

Rebeccas hus i byn Minova, strax söder om regionshuvudstaden Goma, är i dag ett öppet hem för kvinnor som våldtagits och barn som övergivits av sina mödrar därför att de är resultatet av sexuella övergrepp.

Här bor bland andra 16-åriga Odette som hölls som sexslav av tre av Nkundas soldater i en jordhåla i sex månader innan hon lyckades fly, 24-åriga Anita som tvingades välja mellan att "gifta" sig med en av Nkundas soldater i maj i år eller offra sin mormors liv, 22-åriga Agatha som kidnappades av huturebeller och hölls fången och utnyttjades sexuellt i sex månader, 45-åriga Venasiia som nyligen våldtogs av sex av Nkundas soldater som också mördade hennes make och barn, och de båda fyraåriga flickorna Viviane och Claris som övergivits av sina traumatiserade föräldrar.
Rebeccas egna döttrar hotar att döda de barn de födde efter våldtäkterna 1998, och varje gång hon lämnar huset är hon nervös för att de ska förverkliga sina planer.

Bara i november i år sökte 28 kvinnor hjälp hos Rebecca, varav tio var yngre än 18 år. Nästan samtliga hade blivit gruppvåldtagna.

- Jag tar emot kvinnorna här och visar dem kärlek. Sedan berättar jag för dem vad som hände mig och talar om för dem vilken tur de har som fortfarande lever. Det är hemskt att bli våldtagen, men många andra dödas eller dör efteråt. Jag begraver många sådana kvinnor, berättar Rebecca.

- Jag lider när jag möter dessa våldtagna kvinnor. Senast var en flicka som skulle ha gift sig i lördags. Två dagar tidigare fann vi henne bunden till ett träd med en träpåle uppstucken i slidan. Det gjorde mig väldigt ont.

Justine Masika Bihamba, som leder SFVS, organisationen som hjälpte Rebecca, tror att det finns tre orsaker till att sexuellt våld mot kvinnor är ett sådant omfattande problem i östra Kongo. Framför allt beror det på kriget, men det har även sin grund i en patriarkalisk kultur där kvinnan ses som mannens ägodel. Våldtäkt används som ett vapen för att kränka motståndarsidans män genom att våldta deras kvinnor.

Det beror också på straffriheten. Sedan i maj 2003 har SVFS följt med 8.133 kvinnor till myndigheterna i Goma för att anmäla våldtäkt, men endast 268 fall har registerats och bara 68 har lett till rättegång och dom.

- Eftersom alla dessa våldtäktsmän går fria så ses det som någonting normalt, säger Justine Masika Bihamba, som nyligen fick ett holländskt pris för sin kamp för mänskliga rättigheter.

Rebecca tror att endast Gud kan hjälpa kvinnorna, eftersom han "ser hur mödrarna gråter, ser hur så många hem trasas sönder av våldtäkt". Hon säger att det dagligen talas om våldtäkt på radio och i tv, både nationellt och internationellt. Ändå sker ingen förändring.

- Jag är säker på att om freden kommer tillbaka så tar våldtäkterna slut, för det vi upplever nu fanns inte före kriget.

Anna Koblanck, DN:s korrespondent