Shanghai-korrespondenten Emma L skrev ett konstaterande om livet i Kina för ett tag sedan.
Ja, det gör hon ju i och för sig varje dag. Men, det var något i stil med att man efter en dag i Kina kan skriva en bok om sina intryck, efter en månad kan man skriva en text, efter ett år är det svårt att skriva något alls.
Spot on. Kontentan är att man anpassar sig, och sen när man kommer hem saknar man det irrationella beteendet. När jag var i USA började jag till exempel tycka att skäggiga killar i fleecetröja var hett. Man anpassar sig.
Livet nu är som följer; det är tentaveckor. Biblioteket är knökfullt. Sitter i en läsesal med 200 pers, cirka 4 är blonda.
Den genomsnittliga studenten gör uträkningar, har vespahjälm, löstobak, tändare och aluminumfolie från en uppäten croissant på bordet.
Den har fyrkantiga glasögonbågar i färgglad plast, rätt blek, antingen riktigt långt hår eller en crazy gräsklippar-frisyr, i båda fallen finns det i alla fall minst två dreadlocks (katalaner mellan 16-38 år). Typ kort uppe på huvudet, lugg och fyra dreads bak.
Det är väldigt ovanligt att se studenter som är mulliga, vi snackar tighta. Vilket måste ligga i de spanska generna eftersom den genomsnittliga måltiden i kafeterian består av primo plato, segundo plato och sen efterrätt. Mellanmål är boccadillo; baguette ingniden i tomathalva och med typ lufttorkad skinka på, och cortado; en espresso med mjölk. Ölen kostar 90 cent.
Både killar och tjejer har färglada bomullspösbrallor, grenen längst ner vinner. Killar har nike-gympapåsar som väskor och tjejerna för det mesta tunika med bälte på höften och tights. Om man har remsandaler ska brallorna vara innanför ankelremmen.
Så, nu vet ni det
No comments:
Post a Comment