Michael Jackson har dragit vidare och många är chockad över detta. Jag är snarare chockad att han lyckats leva såpass länge, som den troligtvis mycket sargade man han var. Både mentalt och fysiskt. Whacko Jacko har gjort mycket märkligt i sina dar, och inte konstigt det med tanke på den störda barndom han haft. Jag sympatiserar inte med störda människor, men jag tycker synd om barn som har det svårt och som inte riktigt kan hjälpa att de blir whack.

Bara för typ två veckor sedan skrev tidningarna sensationsnyheter om hur akward Jackson letade efter ett handikappat barn för att ha med på sin turné. Typ med stympat ben eller liknande. Och nu så är han helgonförklarad. Jag blir förbannad över att det ska krävas att man dör för att folk skall uppskatta och uppmärksamma personen ifråga. Det innebär ju att begravningen kommer bli den mest packade festen som man någonsin är inblandad i, och så får man inte komma. Födelsedagarna behöver en revival.

I alla fall, Michaels musik har fått en revival och det är bra skit. Från att fortfarande ha varit whacko jacko för två veckor sedan är han nu åter king of pop. Att dö är väl kanske en av de mest mänskliga och normala grejerna han har gjort i det senaste.

Bara en reflektion.

Min fave MJ-låt