Stämplade ut för en stund sen. Lite väl crazy dag. Började elva och jobbade själv i serveringen över lunchen (ok?) Sen var vi tre resten av kvällen och vi hann typ ingenting. Sprang som en iller överallt och hela tiden.

Och som jag tidigare yttrat i mina analyser av servicebranchen är det att den enskilda personen alltid känner sig viktigaste. Det är alltid just den personen som ska få hjälp och mat och bestick och beställa och extra dricka och yada yada bla bla. Ponera en sjukhusakut där merparten har bröstsmärtor. Nicht gut. Jag ville ge dem allt men det gick åt helvete. Så äre med personalbrist och egon i kombination. Har aldrig sett så mycket disk heller! Sprutade ut ur öronen.

Vid elva stack de två andra i servisen. Jaha. Uhm. Då....gör jag resten då. De skulle fortsätta natten på sina andra jobb. Jag trodde för övrigt att jag skulle sluta typ 19.00. Allt löste sig och den skönaste känslan är ändå att veta att allting har en ände. Även en störd kväll som denna. Detta var ju dessutom min sista kväll, så då ser man absolut ljuset i tunneln. Tydligen blir det bara värre och värre för varje vecka som går haha. Göööött.

Ur ett professionellt perspektiv har dagarna på restaurangen varit mycket intressanta, särskilt om man är affärsutvecklare och tycker det är spännande med organisation och alternativa lösningar. Hehe.

Nog jobbsnack.

Jag vill nämligen passa på att säga hur jag kommer sakna den här fantastiska lilla plats.

En liten plats där solnedgångarna är i klass med Mauis sceneri, husen är inklädda i stockrosor, dörrarna är öppna och minerna idel glada. Jag hoppas jag kommer tillbaks snart. Till Vejbyvänner, bad, utflykter, ett par tre flasker rötjut, Pepes Bodega, och Hasse Kvinnaböske Andersson, grammofonartisten.

Han blir min bästa souvernir. Spotify på den

Poesi av Hasse-

Smedens Per tar fram sitt dragspel,
och Ola han stämmer sin fiol,
Karls Hulda tar fram sitt pyttelilla munspel,
och sin nya röda kjol.

Ja de’ e’ dans på Vejby ängar och alla töserna e’ där,
och alla pågarna i vilda svängar över tilljorna det bär,
och musiken den blandas upp med skratten och försvinner ut över byn.
Ja de’ e’ varmt fast de’ e’ om natten och töserna blir rosiga i hyn.

Smedens Per han spelar dragspel och Ola han gnider sin fiol,
Karls Hulda har sitt pyttelilla munspel och sin nya röda kjol.

I ett stånd med chokeladhjul
där står handlarens Marie-Louise,
och framför ståndet där står en ståtlig yngling
och han vill vinna alla hennes pris.
Han har stärkt sig under västen,
han är modig och stark som få:
Jag kan klara alla här på festen,
för jag buntar dom två och två!

Och Smedens Per tar fram ditt dragspel,
och Ola han stämmer sin fiol,
Karls Hulda tar fram sitt pyttelilla munspel,
och sin nya röda kjol.

Nu har morgon timman nalkats,
solen börjar sprida guld på skyn,
folk drar sig sakta hemåt
och tystnaden har lagt sig över byn.
Snart så är det måndag,
då kan man prata om den fest som var
och dansen nästa lördag,
så länge sommaren den dröjer sig kvar.

Och Smedens Per tar fram ditt dragspel,
och Ola han stämmer sin fiol,
Karls Hulda tar fram sitt pyttelilla munspel,
och sin nya röda kjol.